The embodiment of dreams

Vid det här laget betvivlar jag att det undgått någon att jag är barnsligt förtjust i tapeter. Tapeter och tyg är ett ypperligt sätt att förändra och förnya i ett hem med små medel och detta praktiserar jag ofta. Men jag är också av den övertygelsen att vissa delar i inredningen ska vara lite mer hållbara. Jag brukar utgå ifrån ett föremål eller mönster som ska fungera ihop med i stort sett allt i inredningen. På så sätt kan man inreda hänsynslöst med färger och mönster, men helhetsintrycket blir ändå harmoniskt. Hemma hos oss är det halltapeten som utgör detta sammanbindande element. Fantastiska underbara art decomönstret Golden Lily från Morris & Co. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag stötte på detta mönster för många år sedan. När jag tack och lov frigjort mig från min strama svartvita inredningepok, visste jag att tapeten och jag skulle få leva tillsammans en dag. Och den dagen blev verklighet i och med senaste flytten. Nu har det gått så långt att tanken på att någon annan skulle ha denna tapet på sin vägg gör mig gruvligt svartsjuk, varför det kommer vara svårt att någonsin lämna den här lägenheten. Lisa Bengtsson, Deborah Bowness och andra up and coming-tapetdesigners i all ära, men det finns ingen som kan mäta sig med William Morris och den mönsterskatt han lämnat efter sig. Djupt ner i Sandersons arkiv, förvarade i väl låsta och specialtempererade rum finns dessa designjuveler. Idag finns ett helt gäng nytryckta mönster som ska skänka skönhet åt våra hem. Drömskt är ordet. Jag rundar av med ett citat av gubben himself:

My work is the embodiment of dreams in one form or another

Love,

L

Gemensamt för alla hans tapeter är att djupet i färgerna är helt obeskrivligt och mönstren är så skickligt konstruerade att det är näst intill omöjligt för ögat att uppfatta början och slutet. Just det här mönstret har jag glömt namnet på. Fint i alla fall.

Den berömda halltapeten, Golden Lily. Egentligen är mönstret ritat av William Morris adept John Henry Dearle 1899, men med tydlig inspiration från sin mästare. Hur som helst är det William Morris som fått mest cred för det här mönstret och det räknas ironiskt nog till ett av hans mest kända.

Honeysuckle. Ser denna framför mig i ett rum på landet, där skira spetsgardiner fladdrar i vinddraget från ett öppet fönster och vid en rustik sekretär sitter en kvinna med lång fläta och skriver med snirkliga bokstäver på ett gulnat brevpapper. Eller någon helt annanstans i ett helt annat sammanhang.
På tal om kaprifol, när jag var liten blev jag av en kompis ilurad att kaprifol gick att äta. Kaprifol går inte alls att äta, i själva verket är den väldigt giftig, något jag misstänker att kompisen visste, men ändå hemskt gärna ville testa. En ovetandes femåring, aka jag, fick således agera försöksdjur. Det hände ingenting mer än att jag fick väldigt dåligt samvete (man stoppar inte okända grejer i munnen, så är det bara), sprang hem till mamma som ringde upp och skällde ut kompisen. Synden straffar sig själv.

Brer Rabbit. Hur söt? Skulle fungera utmärkt i ett barnrum, eller i ett bibliotek om man skulle råka ha ett sånt hemma. Eller egentligen lite varsomhelst. Tror bestämt att jag såg den tapetserad på Awsome Rags i PUB-huset.